En helt annan tid

Jag skulle så gärna vilja skriva ett inlägg som handlar om hur irriterad jag är på att mitt jobb uppenbarligen blivit ett sådant som säljer "supersöta sommarblommor!!" och "gulliga presentpåsar i härliga färger" med flera utropstecken och gullighet, superhet och jag vet inte vad. Men vardagen har ett annat ljus nu. Det som inte händer hände. Det som annars bara är en rubrik och en artikel blev en verklighet. De klassiska begreppen har ett ansikte, ett namn, en personlighet, en familj, vänner. Mina vänner.

Ett liv är slut. Ett liv blev bara 21 år långt. Ett steg mindre, ett regn mer eller en annan tanke och verkligheten hade varit densamma som innan. Men nu är dagen en annan, en person saknas. Inget är som det har varit och allt är precis som innan.

Det hände här. Det hände här. Rubriken var mer än en rubrik. Namnet har ett ansikte. Tårarna finns här, här. Jag sålde ett kort som skulle skickas för att beklaga sorgen och jag såg min kund börja gråta. Och jag kunde inte göra någonting. Det är inte rättvist när man bara har levt 21 år, vilka ord skulle trösta? Vilka ord skulle bota sorgen för alla de år som inte fick levas, alla de planer som inte fick provas och alla de känslor som inte fick bli sagda? Vilka ord skulle sägas för att lindra det som borde vara kvar av ett liv?

Youth is like diamonds in the sun
and diamonds are forever.
So many adventures couldn't happen today,
so many songs we forgot to play,
so many dreams swinging out of the blue,
we let them come true.

Tips för den lediga sommarveckan

Den här sommaren skulle inledas med två helt oplanerade och lediga veckor bortsett från två dagar med jobb i förra veckan. Och efter de lediga veckorna skulle jag jobba i en hederlig och tacksam anda.

Det var en fin plan.

Sedan fick jag frågan om jag kunde jobba en dag till under min ledighet. Det kunde jag, klart.

Sedan jobbade jag mer eller mindre jour. På en bokhandel. Brandmännen och jag. Mina kollegor har sjuka barn och tja, det kan man ju inte klandra dem för. Så jag har jobbat större delen av min sista lediga vecka. Men det gör ju inte så mycket. Det är ju långhelg och midsommarfirande.

Och jag blir sjuk. Så där-ont-i-kroppen-sjuk och jag-tycker-extra-synd-om-mig-för-att-mamma-ger-mig-te-med-honung-då-sjuk.

That's how you do it. That's how you do din sista lediga sommarvecka. Jobb och förkylning. Fina grejer.

Det är så jag gör det

På jobbet har vi en bok som heter "Du vet att du är svensk när..." som mest består av massa påståenden man kanske fnissar åt i smyg åt, exempelvis "Du vet att du är svensk när du tycker att en diskussion huruvida 'kex' uttalas 'jeks' eller 'keks' är givande" och "… du tror på allvar att svenska idrottsmän är de enda som inte dopar sig". Och idag har jag plockat svenskpoäng som få.

Idag har jag spenderat otaligt många timmar i Ullared. Klockan ställdes, matsäck inhandlades (nåja, choklad och Festis) och bilen intogs. Strumpor, gardiner och kakor (och jo, lite mer) blandades i en fin kundvagn. Vid entrén kan man köpa Kjellsolglasögon - spännande. Efter en givande fika med maskinkaffe och frusen bulle i Blå Fiket står jag plötsligt öga mot öga med en anställd känd från TV (jo, jag gjorde eftersökningar och mamma bekräftade det) och han stirrar betydligt mer än vad jag gör. Sedan släpper jag loss min käcka sida - en sådan sida man bara kan få i Gekås - och hittar en pyjamas med ett tryck av en ko - och det bästa? Nedanför kon står det "You really moove me". Moo-ve, det är ju så roligt det kan bli. Senare i sommar ska jag nog bjuda in till pyjamasparty.

Vår kundvagn är svårstyrd och jag tränade upp mitt allra snällaste och mest oskyldiga leende som försvar när jag körde på anklarna tillhörande den shoppingmålmedvetna 63-åriga kvinnan som på något sätt alltid hamnar framför mig i de trånga gångarna. Mamma sitter nu utmattad framför TV:n - med träningsvärk. Jag har på mig min moove-tröja.

Bland cd-skivorna armbågas jag med ytterligare några shoppingmålmedvetna 63-åriga kvinnor (stället kryllar av dem). De vill komma åt bugg- och dansbandshit för 29,90 medan jag siktar in mig på en skiva med Lunds studentsångare. "Fina låtar det där, Thorleifs kan sina grejer, det har jag alltid sagt."

Längre bort står några 64-åriga män och hänger vid kundvagnarna som damerna lastar - med bland annat Thorleifs. Käckt. De verkar inte må tip-top.

Vi åker hemåt, mamma paxar skiva nummer två som ska spelas. Efter 40 minuter Sköna maj och Sjungom studentens lyckliga dag trycker mamma lyckligt ut Lundamusik för att återuppleva och dela med sig av sin progressiva ungdom resten av resan. Nu sitter jag och kan inte sluta nynna på "dinga-dinga-dinga-dinga Lena, du gör det som en flicka ska". Mamma blev stolt över mig när jag kunde vissla med till en annan av Pughs låtar.

För att toppa dagens poängplockande i svensktävlingen stannar vi i Örsås (nej, jag vet inte) och ser en älg spatsera förbi.

Nu ska jag steka falukorv till lunchlådan imorgon.

Personlighetsutökning

Hemma är alla lokalkändisar. Vad jag vet finns det tre beskrivningar av mig.

- Hon på bokhandeln.
- MUF:aren, MUF, moderaten, moderatdj* - ja, och så vidare.
- Hon med det stora håret.

I lördags var jag på inflyttningsfest. "Jobbar du fortfarande kvar på bokhandeln?" "Ja." Någon månadspaus för studier spelar ingen roll.

Idag jobbade jag. "Du håller på med, ja, där nere?" "Ja." Jag hade aldrig pratat med den kunden tidigare.

För någon vecka sedan klippte jag mig. Efter att min frisör fönat mitt hår sade han "oj, det blev stort". "Jo."

Mitt "jag" är sammanfattningsvis bokhandlarmoderaten med stort hår.

Tills nu. Ikväll kan jag ha utökat min personlighet till att även vara hon som pratar med buskar vid 23-tiden en måndagskväll. För jo, jag råkade kanske sitta och försöka socialisera med ett stycke buskage. Och jag råkade kanske sitta på huk mitt inne i en ivrig konversation. Och jag råkade kanske vara lite på. Precis när det går förbi en människa. Och han kan aldrig ha anat att det faktiskt fanns en katt inne i buskarna.

En katt som för övrigt inte släppte till alls, så jag gick hem.

19 juni

Det regnade i flera timmar. Men när den sena eftermiddagen gjorde sig känd sprack det upp och solen visade sig igen. Utomhus var trottoarerna fortfarande mörka av regnvattnet, träden var så gröna som de bara är när det varit mörkt länge, fåglarnas sång var som den bara är när det varit tyst länge. Och där, just då var doften av sommaren som tydligast.

Jag vill tro att det just då bara var du och jag, att stunden bara var vår, att du fanns där för bara mig.

Igår var det tre år sedan jag kramade dig en sista gång.

Bortsett från klockan som står och tickar på bokhyllan är det helt tyst. Inga lampor är tända, men det är ändå ljust. Jag skulle kunna vara precis varsomhelst men ändå känna mig trygg, känna mig hemma. Idag är en sådan dag som jag vill se natten bli morgon, höra fåglarna somna och höra fåglarna vakna. Så mycket lugn och fortfarande så mycket liv.

Det här kommer bli en bra sommar.

Det är så mycket att skriva. Så mycket att få skryta om. Så mycket jag vill berätta att jag njuter av.

Men orden blir inte bra. De blir malplacerade och tråkiga.

En helg till

Så här två dagar innan terminens sista tenta borde suckarna från tentapluggandet vara de ljudligaste, ihärdigaste och mest karakteristiska. Det har jag läst i bloggar från andra som tentapluggat. I perfekt, för de är så himla lyckliga och klara och fyllda med sommarlov nu. Men vi har två dagar kvar och i den ärligaste tonen har nog mitt sinne faktiskt tagit sommarlov också för ash, varårå me'ren'är tentan? Är'e ente dags för'å prova en såndäringa omtenta? Och jo, på något sätt har jag aldrig varit så harmonisk över tanken på en omtenta som nu. Jag pluggade så bra inför tentan i tisdags att nästa veckas aldrig fick en riktig chans. Ursäkter AB.

Men jo, jag pluggar. Jag pluggar lugnt och harmoniskt utan så många suckar.

Kära statliga järnvägar,

Inte för att på något sätt visa mig som otacksam eller girig eller allmänt bortskämd skrivs detta. Jag är tacksam och så gott som lycklig. Det är trots allt mycket service som ligger bakom en stor kalkyl.

När man skulle kommit fram efter 23 men kommer efter 01 och får en mysig kvällspromenad som är så sen och så mysig att det är så man lär känna den nya veckan ska man vara tacksam för ersättning. Man borde egentligen tycka att möjligheten att lära känna skånska byar bortglömda sedan 20 år när tåget är stillastående i en timme är ersättning nog.

Så tack SJ, obegränsat mycket tack för den extra ersättningen. Varje krona gör skillnad. Tack! Det är ju inte varje dag man får 36 kronor.

Det är inte varje dag man får möjligheten att försvåra er existens!

Några rader

En sambo införskaffad, en Carl Bildt sedd och en tenta skriven.

En del blir bostadslösa och aha, tänkte jag, så socialt. Men nej. Hon är ute och joggar. Jag äter choklad.

Carl Bildt, tidernas. Vem behöver tentaplugga när man kan lyssna på honom? En sådan hit och i en stundentstad när nördighet är standard är det köer en timme tidigare för att lyssna på honom.

Tenta. Ja.